Banankélédaga

onsdag 23 februari

Under onsdagen var det alltså dags för avfärd till Banankélédaga (byn utanför Bobo-Dioulasso där jag ska bo ett tag). Jag har bara pratat i telefon med Job Iloubo som jag skulle åka med. Han har varit på konferens i Ouagadougou under helgen så då passade det sig ju så bra att jag kunde följa med honom tillbaka. Det blev inte raka spåret till Banankélédaga eftersom Job skulle besöka sin mamma och släkt på vägen. Hans familj bor i Yako norr om Ouaga, så vi for dit först. Detta blev ett bra tillfälle för mig att se mer av Burkina Faso, vi kom nämligen verkligen ut på landsbygden. Hans familj bor i en by utanför Yako. Väl framme där träffar vi hans 90 åriga gamla mamma och resten av hans familj.

Efter besöket i Yako så drog vi vidare mot Bobo-Dioulasso. Huvudvägen går däremot längre söderut så nu blev till att dra ut på grusvägar istället. Nu var ju de här vägarna riktigt bra ändå bara att de inte var asfalterade. Det var bara på vissa ställen som det blev till och tvärnita för ett hål eller liknande. Det värsta är snarare att försöka hålla undan för att alla djur som får för sig att de ska gå uppe på vägen, det är åsnor, getter, kor och grisar om vartannat. Vi var framme framåt klockan 8 här i Banankélédaga ikväll så det blev en 12 timmars resa totalt. Konstigt nog känns det inte riktigt så, det var så mycket upplevelser på vägen att det inte känns som så mycket tid har passerat. Dessutom fick jag köra en bit också, så nu har jag avverkat mina första mil på afrikansk grusväg.

fredag 25 februari

Jag är som sagt på plats nu i Banankélédaga och jag har faktiskt väldigt stort hopp om att jag ska lyckas få tag på den information jag behöver. Jag har fått träffa Pingwindi Compaoré som ska hjälpa mig att komma runt i området. Han är agronom i Bama (en by inte långt härifrån) så jag tror att jag kommer att ha mycket nytta av honom. Jag har även kommit igång med arbetet, jag sitter och skissar på avrinningsområden, beräknar areor på densamma och försöker avgöra markanvändningstyper. Så allt detta är kanon, huset jag bor i är också kanonfint. Dock är problemet att detta är en by ganska långt utanför Bobo-Dioulasso och det finns inte mycket att göra och mitt mobila internet funkar sådär. J Jag hänger dock en del hemma hos Job och tittar på TV, dels under lunchsiestan och på kvällarna vilket är väldigt trevligt, bra för min franska också eftersom de inte kan någon engelska.  Dock saknar jag Ouagadougou en del, kanske mest för tillgången till snabbt internet, det har i alla fall blivit tydligt hur bortskämd man har blivit med bra uppkoppling till snabbt internet. Men samtidigt kommer jag bara bli kvar här i ungefär 2-3 veckor beroende på hur snabbt det går att få tag på information och att åka runt och besöka delar av avrinningsområdet. Så vi får se om jag lyckas hålla lappsjukan borta. J

lördag 26 februari

Idag har jag var runt på en rundtur här på området. Jag har tittat på odlingarna som jordbruksskolan har i norra änden av byn och det bevattningssystem som finns här. Synd att jag inte kan lägga upp kort för det var faktiskt ganska häftigt system i all sin enkelhet, dock ska väl tilläggas att jag som ingenjörsstudent blir lite mer fascinerad av sådant här än andra. J Resten av dagen har jag ägnat åt att skriva på uppsatsen, jag har försökt att beskriva det bevattningssystem som finns här. Dessutom har jag köpt en ficklampa eftersom det är så väldigt mörkt när jag ska gå hem på kvällarna. Mobiltelefonbelysningen funkar sådär.  Jag köpte ficklampan i den lokala butiken här på skolan och det blev en med Michelle och Barack Obama på. 

 Det här inlägget tog mer än en timme att lägga upp så vi får se om jag lyckas lägga upp flera innan jag kommer tillbaka till Ouagadougou. Hörs!

Bobo-Dioulasso

I’m sorry but I don’t think I wrote in the first entry what I’m doing here. I’m in Burkina Faso to do my master thesis. I got a scholarship from the Swedish International Development Agency Sida, bad name in French speaking countries (means Aids in French), to do it in a developing country. So this is the reason for my trip to Burkina Faso. For the ones interested; I'm going to do a hydrological investigation, which means that I try to estimate the water resources available in a catchment area (in this case for a river). This is a common procedure when building dams to find out how much water that could be stored and how much power you could get out of a power station.

This weekend I met up with some volunteers that are working here in Ouaga, we decided to go to the pool together this Saturday. It was really nice to hang out with them and to get to know some people that are going to be here for a while. They are leaving in May-June somewhere so I get the chance to hang out with them when I return to Ouagadougou. Because tomorrow I’m moving to Bobo-Dioulasso, Burkina’s second biggest city, a name that my guide book think is like a name taken from one of the star wars movies. I can’t disagree; maybe it’s the name of a galaxy far far away. I’m not going to have as fast internet over there as here so we will see how much I can update the blog. Hopefully without problems in terms of adding text, but it could be hard to add pictures.

Volontärer

Helgen 18-20 februari

Under fredagen träffade jag Vanessa här på restaurangen, en tysk volontär som jobbar på ett barnhem. Hon bjöd in mig att hänga på och bada med henne och de andra volontärerna som är här från samma organisation som henne. Detta var ju ett kanon tillfälle att träffa lite annat folk som ska stanna längre, de åker hem i maj-juni. Det är en tysk kille, två belgiska tjejer och en schweiziska och två holländskor. Dessa människor hängde jag med under helgen, få framför allt Vanessa, Fredrik, Phoebe och Helen (den tyska killen och de belgiska tjejerna) eftersom det visade sig att de bara bor längre ner på gatan från stället där jag bor. Lördagen tillbringades alltså på hotel de l’independance vilket var ett kanonställe. Under söndagen testade vi även på american rec center för att testa på ytterligare ett poolalternativ. Detta ställe var också schysst och framför allt hade de riktigt schyssta double cheeseburgers.

tisdag 22 februari

Imorgon kommer jag att flytta till Bobo-Dioulasso som enligt en guidebok är som ett namn direkt hämtat ur en star wars film och jag är inte sen att hålla med, kanske ett namn på en galax eller nåt. Detta kommer innebära att jag kommer att ha en mycket trögare uppkoppling till internet, men jag tror utan tvivel att bloggen kommer att kunna leva vidare. Dock kanske det inte blir lika mycket bilder. På återseende!

English version

This is the first English version of the blog! As Peter Fischer specifically asked for an English or a French version I can't let him down. :) I thought that a French version would take a lot more time than an English version. So here it is:

Now I have arrived in Ouagadougou and I like it a lot! It’s incredibly hot (around 38-40 degrees) but the people are really friendly and there’s no heat that a day at the pool couldn't take care of. I’m going to do my study about a river catchment area outside Bobo-Dioulasso, which is in the western part of the country. This week I have spent in Ouagadougou just to get used to the heat, orientate myself and to buy things that I need. I will be moving to Bobo (as it is called) on Wednesday so I have two more days with this high speed internet so will we see if I can update as much as now later on. The days start early here to later on have a long lunch break during the worst heat. I saw a thermometer at one of the gas stations showing 42 degrees so that’s not very much more to do than to find shadow and rest between 12 and 15.

Who knows maybe there will be a French version later on? Have a great week!

Nationalmuseum

onsdag 16 februari

Denna dag hade jag inget speciellt inplanerat så jag tänkte att jag skulle turista lite och upptäcka stan. Jag blev skjutsat till nationalmuseet där jag tänkte att dagens turistiska tema skulle börja. Det blev ett trevligt besök där jag slog följde med ett gäng amerikaner (från LA). Besöket blev ganska kort då museet endast bestod av två utställningshallar där den första var en utställning över den burkinabeska kvinnans roll i det traditionella samhället, och ett antal lokala tyger, kärl etc. i det första rummet samt olika traditionella masker i det andra. Efter nationalmuseet så drog jag mig inåt marknaden och vandrade runt lite.

Efter detta möte beger jag mig till Place des Nations Unies där det ligger ett ställe som heter jardin de l’amitié som rekommenderades i min guidebok. Ställe verkar trevligt och jag går in för att hitta något att äta, jag får på en gång följe av två killar som följer med mig till mitt bord och sätter sig och pratar. Deras roll på det här stället är högst oklar men det känns inte som att jag har så mycket att göra utan passar istället på att prata om vad de gör och praktisera franskan. Efter att ha ätit upp min mat fick jag följa med dem på en liten runda inne på området där deras olika försäljningsstånd fanns där det de så klart vill att jag ska köpa något. Jag var inte intresserad av målningarna, inte heller trästatyerna, tillsist tänkte jag att ok jag kan väl köpa något av dem. Det blev Burkinabeska landslagströjan i fotboll. Nu börjar det riktigt komiska i det hela, jag försöker fråga hur mycket den kostar när vi är inne i butiken, men det vill de inte svara på. Jag försöker flera gånger om men får inget svar. Istället tar den med tröjan och vi sätter oss vid ett bord ute på gården där jag inser att vi ska förhandla. Jag sätter mig och de frågar om jag vill ha både deras CD och tröjan, jag försöker återigen fråga vad det kostar men först när jag säger att ”ja, jag är intresserad av både skivan och tröjan” ger de mig sitt pris. Deras pris var 120,000 CFA (vilket är 1600 kr), jag vet inte riktigt om jag ska skratta eller vad. Jag ger dem mitt motbud på 10,000 CFA och berättar att fotbollströjar och CD-skivor inte kostar i närheten av 120,000 CFA ens i Sverige. När de inser att jag inte kommer att betala i närheten vad de begär så tar de bort CD-skivan som de tycker är det dyraste av de två (de visar mig att den tydligen är tryckt i Luxemburg). När de fortfarande vill ha 50,000 CFA för tröjan så erbjuder jag 12,000 CFA, när detta inte funkar så reser jag mig och börjar gå mot utgången. Detta visar sig vara den starkaste förhandlingstekniken eftersom 12,000 CFA helt plötsligt är väldigt rimligt. Priset slutade på 13,000 CFA och jag känner mig lurad. Inte för att ca 170 kr är mycket för en tröja utan för att jag helt enkelt bara hade tänkt köpa lunch och inget mer. Så istället för de 5000 CFA lunchen kostade så gick besöket på 18,000 CFA. Dock är jag ju en Burkinatröja rikare.

Extrajobb

Tisdag 15 februari

Det enda jag hade inplanerat innan jag åkte var att jag var inbjuden på fika på svenska ambassaden kl 10 dagen efter min ankomst. Dagen efter ankomst var jag på plats och fick träffa alla utom min handledare som är på tjänsteresa i Zambia och återkommer om två veckor. Detta var jag dock helt införstådd med så jag blev välkomnad av de andra. Vad jag har hört så brukar intresset på ambassaden för anländande svenskar vara väldigt blandat beroende på vilket land man kommer till. Något dåligt intresse här var det i alla fall inget tal om, de var väldigt intresserade och ville att jag skulle komma tillbaka i slutet av min vistelse och presentera vad jag har gjort. Jag antar att intresset för anländande svenskar är en funktion av antalet svenskar i landet och eftersom listan på antal svenskar är ca 30 st, varav två har åkt hem, så förstår man att intresset är större här.  

Altanen mot baksidan på hotellet

Under eftermiddagen frågade Amadou om jag ville följa med honom på ett affärsmöte. Jag tackade ja och vi åkte ut till en by utanför Ouaga som heter Sapone. Här träffade vi en talesman för hövdingen och de ledande personerna i övrigt i byn. Amadou berättade att han tidigare har köpt land utanför byn där han tänker bygga en skola eftersom området är planerat att bli stadsbebyggelse i framtiden. Mötet avslutades med att vi åkte ut och inspekterade ägorna, jag har ingen aning om vad de pratade om på mötet eftersom de talade mouri hela tiden, men det verkade gå bra i alla fall.

När vi var på väg från mötet så berättade Amadou att en av servitörerna på restaurangen inte kunde komma under kvällen vilket gjorde att han och jag var tvungna att agera servitörer. Så nu kan jag skriva på mitt CV att jag har arbetat extra som servitör på en restaurang i Oaugadougou. Det var riktigt roligt, de flesta blev ganska förvånade av att bli serverade av en lång vit kille. Trött och nöjd över den första hela dagen i Burkina Faso gick jag och la mig.

Airbus a380, mäktigt!

Framme i Ouagadougou, Burkina Faso

I och med att jag inte har haft tillgång till internet under de första dagarna och det internet jag har nu inte är så värst snabbt så lägger jag upp lite i taget om de dagar som har passerat. Detta också för att ni inte ska få en hel roman att läsa. Jag misstänker att de flesta skulle skippa att läsa helt och hållet i så fall.

måndag 14 februari

Så, då var man på plats i Ouagadougou. Staden med det exotiska namnet som är huvudstad i Burkina Faso. Resan hit började i – 20 grader tidig morgon/natt i Stockholm. Eftersom flyget skulle gå 07.10 så tänkte jag att det var nödvändigt att vara på plats två timmar innan. Kanske i tidigaste laget men jag hade ändå resfeber så jag kunde lika gärna sätta igång resandet. 03.40 ringde klockan och flygbussen avgick 04.35 från St Eriksplan. Väl på plats på Arlanda inhandlade jag svenskt godis, ahlgrens bilar och salta pingviner,(är nog egentligen danskt men i alla fall)) samt några pocketböcker att läsa när hemlängtan blir stor. Att två av böckerna jag köpte var Selma Lagerlöfs Jerusalem och Gösta Berglings saga kan ju låta pretentiöst… och det är det. Men jag kan inte hitta något bättre sätt att fly tillbaka till Sverige i tanken än att läsa om de Värmländska skogarna. Beskrivningen av Gösta Bergling som tiggare på kanten av en vinterväg i 1820-talets Värmland fick mig ganska snabbt att glömma att jag befinner mig i Ouagadougou, det är som att det ligger en mental spärr däremellan. Steget är helt enkelt för stort. Inte för att hemlängtan har hunnit bli så stor än men i alla fall.

Väl på flygplatsen så möttes av en omfattande ombyggnad håller på för att bygga bagageband och sätta in installationer i taket. En man jag pratade med bredvid i kön till passkontrollen påstod att ombyggnationen har hållit på i åtminstone två år. Plywoodskivor utgjorde väggar till det som verkade vara personalrummet för passpersonalen. Vi kunde titta in genom ett uppsågat fönster i skivan. Efter passkontrollen kom vi ut till bagageutlämningen där alla väskor var uppställda och där man bara pekade på vilken väska som var ens egen. I detta fall känns detta system minst lika bara som ett bagageband.

När jag sedan kommer ut till den väntande massan med hotellpersonal, taxichaufförer och nära och kära så väntar jag mig bara att det ska finnas en skylt med mitt namn på. Dock så ser jag ingen skylt! Jag går tillbaka en gång till och försöker ännu en gång. Fortfarande inget, jag går ut igenom en dörr och tittar mig omkring. En man frågar om jag är någon som han söker jag säger nej och går in igen. Jag går ut genom nästa dörr och känner hur paniken börjar sprida sig lite grann. Jag har inget nummer till honom med mig. Jag har bara en vag aning om vad hotellet heter. Men just som dessa tankar flyger genom mitt huvud så dyker det upp en man och sträcker fram näven, ”mister Martin?”. ”Yes, Yes! I’m mister Martin”. Lättnaden var total.  Här har jag alltså mött monsieur Amadou Sindibe för första gången. Ägaren till hotellet jag bor på. När vi går till bilen berättar han att en man som hade stått och väntat på någon annan hade frågat honom hur han skulle kunna veta vem han skulle hämta upp om han inte hade en skylt med personens namn. Han hade svarat att han hade tre kriterier, först är det en ung vit man, för det andra kommer han att vara mycket vitare än alla de andra eftersom han kommer ifrån Sverige, för det tredje kommer det vara en av de personer som irrar omkring och inte vet alls vart de ska ta vägen. Amadou har för övrigt doktorerat i Umeå så han är väl medveten om den svenska vitheten. Efter en lång resa är det nästan direkt i säng som gäller väl framme på hotellet, när jag skriver hotell så menar jag inte hotell i svensk standards mening. Mer vandrarhemsliknande, men ganska lyxigt med Burkinamått mätt. Jag har västerländsk toalett och stämningen här är väldigt familjär. Så med det inkluderat så får man betydligt mer än på ett vanligt hotell.

Nu blev det här långt i alla fall, ja ja, jag får ta igen det senare när jag inte har så mycket att berätta. De nya intrycken brukar ju avta med tiden.