Sista inlägget

Jaha, då var jag tillbaka i Sverige. I tisdags kom jag hem efter att ha varit i både Paris och Helsingfors innan jag kom till Stockholm. Trots att det inte är någon större tidsomställning att tala om så kände jag mig lite jet-laggad i onsdags, det kan i och för sig bero på att flyget avgick från Ouagadougou 22.35 för att vara framme i Paris fem och en halvtimme senare kl 06.05 alltså 04.05 enligt tiden i Ouagadougou, dessutom blev det nog inte mer än tre timmars sömn på planet. Sedan gick nästa plan till Helsingfors kl 11.20 där man alltså är en timme efter Sverige så när planet så skulle avgå från Helsingfors så var klockan 17.30 och planet landade i Stockholm 17.30 (bara det kan ju få en att bli snurrig). Allt detta gjorde att jag kände mig minst sagt snurrig när jag kom hem. Jag har så smått börjat komma in i vardagen här hemma och även med att börja skriva på rapporten.

Detta blir alltså mitt sista inlägg i BurkinaBloggen, det har varit kul att skriva både under Lausannebloggens dagar och nu även om BurkinaBloggen har varit roligare. Kanske för att det har funnits mer att skriva om, mer som är annorlunda men också det faktum att jag har varit där och "arbetat" (jag är ju fortfarande student) mer än att vara någonstans i studier. Det är ju en del att smälta efter resan, allt jag har upplevt och alla människor jag har mött, men som en sammanfattning så kan jag säga att trots strömavbrott, en stundtals oerhörd hetta, undantagstillstånd och skottlossningar så kan man inte annat än att älska Burkina Faso.

Inställt flyg

Söndag 23.44 10 april 31 grader varmt

Ja just nu skulle jag alltså ha suttit på flygplanet på väg mot Paris men så blev det inte riktigt. Som jag skrev i förra inlägget så har det varit lite osäkert med flygtider och avgångar överhuvudtaget de senaste veckorna. Jag har därför följt Air France hemsida noggrant för uppdatering om mitt flyg. Nu går det bara att se dagen innan om ditt flyg ska gå eller inte så igår när jag då skulle kolla när mitt flyg skulle gå så började med att söka på flyg mellan Ouagadougou och Paris och får ingen träff. Jag tänker att om jag istället söker på flygnumret så borde jag hitta rätt. Mycket riktigt hittade jag rätt plan, det var bara det att planet skulle avgå från Niamey och inte stanna i Ouagadougou överhuvudtaget. En liten överraskning så där på lördagsförmiddagen, lite stressad blir jag och pratar med Amadou om att jag skulle behöva komma till ett Air Francekontor lite snabbt. Kontoret inne i centrum stänger vid 12 på lördagar så det var för sent, men han sa att vi kan åka ut till flygplatsen. Efter ett första besök på flygplatsen där vi blir upplysta om att personal från Air France kommer att vara på plats från kl 15 så lägger sig stressen helt, bara jag får tag på Air Francepersonal så kommer jag att bli ombokad till ett senare flyg. Frågan är bara: när kan jag komma iväg? Kommer jag iväg en dag senare eller blir det en vecka senare? Vem vet? I ärlighetens namn så gör det inte så mycket att stanna nån dag till, jag trivs fint här. Samtidigt är det ju så att när man väl har ställt in sig på att åka hem så börjar man ju att längta hem lite.

Vi åker ut till flygplatsen igen och lyckas bli förbisläppta av säkerhetspersonalen så att vi kan komma fram till Air Francepersonalen på plats, nu visade det sig att det fanns en plats redan imorgon måndag så det blev inte så jättemycket väntan, dock är det tur för då hinner jag träffa min handledare en sista gång innan jag åker (han kommer nämligen tillbaka från Senegal ikväll) så det blir ju trevligt. Dessutom verkar det som om (enl. Air France hemsida) det blir ett direktflyg imorgon istället för ett flyg med mellanlandning, alltså inget Niamey eller Coutonou (jag var lite fel ute i förra inlägget, det var inte Guinea utan Benin som man styrde om flygen till).

Så om allt går som det ska nu så kommer jag hem på tisdag istället. Som sagt tidigare går det ingen direkt nöd på mig, dagen spenderade jag tillsammans med volontärerna på hotell Independance och igår kväll var vi ute på restaurang och firade min sista (det var tänkt så från början, nu blev det näst sista)kväll i Burkina Faso.

Sista dagarna

6 april

Idag är det onsdag och på söndagskväll går flyget hemåt. Det är förhoppningsvis så i alla fall för i sviterna av undantagstillstånden förra veckan så har flera flyg blivit inställda och folk har blivit ombokade, detta eftersom flygplatsen har fått stänga vid 21 och de flesta flygen går senare framåt 22 på kvällen för att vara framme i Paris vid 6 på morgonen. På grund av detta har också flygen blivit omdirigerade så att vissa har fått göra mellanlandningar i både Kamerun och Guinea innan resan fortsatt mot Paris. Mitt plan har en inplanerad mellanlandning i Niamey i Niger, men vi får se om det blir ett annat afrikanskt land jag får uppleva istället. :) Jag har dock fortfarande inte hört något via mail om att tiderna skulle vara ändrade, jag får nog ta och åka ner till Air France kontor och fråga lite närmare här under veckan.

Utegångsförbudet är hur som helst avblåst från och med i söndagsnatt och man kan nu röra sig fritt igen på nätterna, det verkar som att militärerna har lugnat ner sig och allt verkar vara tillbaka till det normala.

Igår hade jag i alla fall presentationen på ambassaden och det gick bra, efter det bjöds jag på middag i det svenska residenset tillsammans med några andra svenskar som bor här och två amerikaner som jobbar för peace corps. Det var kul att höra deras historia och vad de höll på med, båda arbetade för en NGO som håller på med läskunnighet och arbetade med att skapa förutsättningar för att starta bibiliotek ute i mindre orter framför allt i norra Burkina Faso, där de hade varit det första året. I och med att det har blivit lite oroligt i norra delarna så blev de förflyttade och håller numera till i Ouagadougou. De berättade en intressant detalj och förhållningsorder till alla peace corpsarbetare, den är att det är strängt förbjudet att köra bil eller motorcykel/moped. Detta beslut togs av amerikanska kongressen efter att man hade sett statistik på att de flesta peace corpsarbetare som dör utomlands dör i bil eller mopedolyckor. Däremot är cykel tillåtet, så för dessa två personer är det trampandet som gäller i den 40-gradiga värmen. Jag kan förstå motorcykel/mopedpolicyn, men hur cykel skulle vara säkrare än att åka i en bil i den här stan det vet jag inte. Undrar om amerikanska kongressen i framtiden kommer att få in uppgifter om en förhöjd andel peace corps anställda som dör av värmeslag.

Apropå värmeslag så har det regnat en del de sista dagarna vilket har gjort att det känns ganska svalt och skönt nu, jag menar det är fortfarande 37-39 grader varmt, men i jämförelse med 42 så är det i kombination med lite regndroppar svalkande.

Det har såklart inte undgått mig att allsvenskan har startat hemma och att ÖSK började på bortaplan mot IFK Göteborg, jag tänkte att jag skulle göra ett försök att till och med titta på matchen via att köpa matchen på nätet. För detta tänkte jag att jag nog måste ta mig till den potentiellt bästa internetuppkopplingen i stan, så jag åkte till ett av de dyraste hotellen Azalai hotell independence och satte mig. Det var dock lite mycket begärt att en livesändning från Sverige skulle fungera här, jag fick nöja mig med några sekvenser från matchen, vilket gjorde att jag såg att det var, ett: en fantastisk gräsmatta, två: mycket publik, i övrigt så blev det inte så mycket mer av den livesändningen. Jag hade som tur var också tillgång till Nerikes Allehandas liverapportering vilket gjorde att jag kunde följa matchen i alla fall och kunde slutligen glädja mig över en mycket härlig 1-0 seger för ÖSK. På fredag är det dags för första hemmamatchen och Syrianska kommer på besök till Örebro men då blir det till att endast lita till liverapporteringen. Jag tänker inte betala 110 kr för att sammanlagt titta på 5 minuter av småsnuttar av matchen. :)

Eftersom min presentation på ambassaden var igår så innebär det att jag nu har semester fram till söndag. Vad jag ska hitta på under de sista dagarna är en bra fråga men en plan är följande, ikväll blir det givetvis innebandy, imorgon blir det american rec center, på fredag ska jag nog försöka göra en tour de ville eller liknande och sedan följa matchen mot Syrianska, på lördag blir det innebandy och någon slags pool och på söndag har jag ingen aning, jag måste vara på flygplatsen 18.00 så något annat ska man väl hinna med också.  

Skottlossning

onsdag 30 mars 23.00

Nu ska jag försöka att beskriva de händelser som har passerat den senaste veckan. Det började i förra veckan natten mellan tisdag och onsdag. Jag minns att jag vaknar upp med ett ryck av någonting, det kan ha varit något i en dröm eller något ljud som har fått mig att vakna. Jag har svårt att sätta fingret på vad det är som har väckt mig, men allt eftersom min yrvakenhet lägger sig så börjar jag höra en hel del underliga ljud ute i Ouagadougounatten. Ljud som närmast kan liknas vid skottlossning, men kan det verkligen vara skottlossning? Jag som svensk är ju inte så van att höra detta (även om jag har gjort lumpen, men skottlossning på stan det händer väl ändå inte?) så jag börjar i mitt halvvakna tillstånd försöka att komma på rimliga förklaringar. Det är nog ett åskoväder som drar förbi. Jag upplevde ju faktiskt ett åskoväder i Stockholm förra sommaren som lät som någon slags luftvärnsled. Ja, så måste det vara, ett åskoväder är det. Allt eftersom natten och oljudet fortsätter så finns det inga tvivel kvar om att det är skottlossning jag hör. Jag blir såklart lite orolig men inte mer än att jag gör beslutet att sätta på telefonen ifall någon vill ha tag på mig och sen somnar jag om. Märkligt beslut kanske, hursomhelst när jag vaknar upp på morgonen är jag fortfarande inte säker på om jag har drömt att det var skottlossning eller om det var på riktigt. Jag får dock ganska snart reda på att det var på riktigt då Amadou frågar om jag hörde skottlossningen under natten. Han berättar också att det tydligen är ett gäng militärer som har varit ute under natten och skjutit i luften för att visa sitt missnöje. Missnöjet grundar sig i att en person har närmat sig, flörtat, alternativt våldtagit (ryktena är många) en fru eller dotter eller kvinnlig anhörig till en av militärerna, han har då tillsammans med några vänner åkt till den här mannen och tvingat honom att klä av sig naken. Efter denna incident har den avklädda mannen blivit så sur att han har åkt till arméchefen och anmält detta. Som straff för detta har den inblandade blivit dömda till 15 månaders fängelse, detta har gjort militärerna och deras polare rasande så pågrund av detta har man åkt ut på stan skjutit i luften, plundrat några bensinmackar och ställt till med lite allmän oreda.

Detta gjorde i alla fall att min presentation på ambassaden har blivit flyttat till den 5:e april istället eftersom chefen på ambassaden måste närvara vid ett tal som premiärministern ska hålla, detta blev flyttat till den 31:a och gjorde att min presentation fick byta plats. Detta gör ingenting för min del då 5:e april funkar minst lika bra (förutsatt att vi kan ha presentationen vid det tillfället).

Det är nämligen så att efter den första nattens skottlossning så har det varit en del rykten om ytterligare manifestationer men inget har hänt på en vecka. Detta var ända tills igår natt, då vaknade jag återigen av att jag hörde skottlossning. Eftersom jag har blivit van nu, så var det inget jag la någon vidare uppmärksamhet vid mer än att jag återigen satte på telefonen och sen försökte somna om (det är inte helt lätt att sova till automateld). På morgonen var allt ungefär som vanligt och min dag blev som en vanlig dag. På kvällen på väg till innebandyn så fick jag höra att de här militärerna tydligen hade attackerat borgmästarens hus under natten och att det var det som hade hänt under natten. Borgmästaren hade tydligen blivit skadat och inlagd på sjukhus. När jag nu vid ungefär 20.30 skulle träffa Frederik, Phoebe och Helen på ett närliggande café för att äta lite kvällsmat och prata om deras resa till Banfora så fick vi reda på att det nu var en ”couvrage de feu” , ”curfew” på engelska, helt enkelt utegångsförbud från 21.00 till 06.00 imorgon bitti. Det blev inte mycket till äta av här utan vi fick i all hast beställa några tonfiskmackor och något att dricka att ta med.

Efter detta gick jag tillbaka till le Samandin och träffade Amadou och Florence, Amadou frågade om jag ville testa på ett av de andra rummen som de har på pensionatets annex som ligger en bit bort bara för att testa något nytt. Först fattar jag inte frågan och tycker det verkar underligt att byta rum för natten, men när han berättar att han och Florence tänker flytta till ett av de andra rummen för natten (de bor annars i rummet intill mitt) så förstår jag att de flyttar dit av säkerhetsskäl och detta är hans sätt att föreslå att jag ska göra samma sak utan att skapa för mycket oro. Jag hänger på dem till det andra rummet och det blev lite som en campingövernattning, Amadou och Florence bjöd på grillad kyckling och dricka.Trevligt!

fredag 1 april

Inatt var det också utegångsförbud och jag har inte hört någon skottlossning alls, det verkar som om militärerna har lugnat ner sig. Presidenten hade ett möte igår med ansvariga militärer och det verkar ha haft önskad effekt. Imorgon är det innebandy igen och jag tror att ett besök på american rec center står på programmet, jag såg en termometer i centrala Ouagadougou igår som visade +47°C så det kan vara på sin plats med ett svalkande bad.

Inget att tillägga

Hejhej! Jag har egentligen inte så mycket att tillägga sedan senaste inlägget, förutom några bilder förstås:

 

 

Heliga Krokodiler

Idag har jag varit och besökt de heliga krokodilerna utanför Ouagadougou, det var ett gäng från svenska ambassaden som skulle åka och jag fick hänga på. Det var riktigt intressant och en kul upplevelse, jag kan dock inte redogöra för vad som är heligt med dem. Jag antar att krokodilturism inte ser riktigt likadant ut i andra länder, här får man i alla fall sitta på en gammal best och dessutom får man köpa med sig det antal hönor som man vill att krokodilerna skall matas med under besöket. Man har ju sett på TV att de kan vara riktigt snabba vid tillfälle så man undrar ju om det har hängt med några turistarmar under dessa besök. När man dessutom är ute på en halvö med ett tiotal krokodiler i en halvcirkel omkring så är det inte annat än att man börjar bli lite skraj. Vi backade ett antal gånger när fler och fler krokodiler blev intresserade av hönorna som vår guide visade upp. Den första hönan användes för att få krokodilerna att hoppa efter den och den andra kastades helt sonika ut för att det skulle bli kamp om den. 

Inte nog med att det fanns krokodiler så fanns det också afrikanska jättesköldpaddor, dessa bestar kan bli 150 år gamla och är en symbol för fertilitet, lycka och lång livslängd i Burkina Faso.

Det är ett gäng som spelar innebandy här i Ouagadougou varje onsdag och lördag så i onsdags var jag och den tyska volontären Fredrik med för första gången. Det var riktigt kul även om det var ganska ansträngande i värmen (även fast solen hade gått ner). Jag antar att det blir mer ansträngande imorgon när solen är framme, dock spelar vi under tak så vi slipper i alla fall det direkta solljuset.

As time goes by

Tuesday 22 march

Time for an English entry: I came back from Banankélédaga and Bobo-Dioulasso last Friday and the weekend have I spent by the poolside. Well not completely, I have hung out with the other volunteers that I wrote about in an earlier entry as well (however, we hung out by the poolside). I was also invited to my supervisor Göran for Sunday dinner, where I was served Senegalese food (my supervisors wife is from Senegal) that was amazing. This was the first time I met my supervisor as he was in Zambia last time I was in Ouagadougou, I was lucky to be able to get back this week because he is going to Senegal on Friday and then Stockholm, so it would have been a bit sad to not be able to meet him at all during my whole stay. During the last weeks here in Ouagadougou I will try to meet some contacts within the water resources sector that I got from Göran, I will also prepare the presentation that I will have on the Swedish embassy next week on what I have done so far in project so that together with hanging by the pool will probably keep my schedule busy during the last couple of weeks.

My office

Time is going really fast and I have realised that it is only 2,5 weeks left here in Burkina. But on the other hand it really feels like I have had enough time here to do my project, the data collection in Bobo-Dioulasso took for instance one week less to do than I had expected, so I think that it will be quite perfect in time to go home and start writing the report. The weather here makes it a bit difficult to be able to focus on writing the report, especially when I had to move my “office” to hotel palmiers this afternoon to have access to internet. The Internet here at le Samandin does not work for the moment, that means no high speed Internet, so I am using my mobile Internet instead (which at least, when it works, is a lot faster here than it was in Banankélédaga).

Back in Ouagadougou, Rahimo took me there

Det har inte hänt jättemycket sedan förra veckan kan man väl säga. Förutom då att jag har fyllt år, men den dagen urskiljde sig väl inte så mycket från de andra. Jag jobbade under största delen av dagen med exjobbet, sen gick jag upp till Jobs hus och hängde där ett tag, fram på eftermiddagen gick vi en sväng på området och motade bort några kor från ett fält för att till sist besöka svinstian och hönseriet på skolan. Brorsan ringde och grattade, det var inte bara han som ringde men detta är viktigt (tack mamma, pappa, Märta och Barrett för att ni också ringde!), Job frågade nämligen för några dagar sen om min bror hade ringt. Jag sa som det var och sa nej, varpå han sa att om jag hade varit afrikan hade det varit helt otänkbart att ens bror inte ringer när man är bortrest. Så då sa jag att jag skulle ringa upp min bror så att han kunde få mitt nummer för att sedan kunna ringa mig, Job bara skrattade och sa att det lät som en bra idé. Så nu har alltså min bror ringt mig och ordningen är återställd.

Att det dessutom skulle vara helt överfyllt med gratulationer på facebook, det hade jag inte kunnat ana. När jag kom till Ouagadougou idag och öppnade facebook för första gången sen i måndags så fick jag en chock, en väldigt rolig och trevlig chock, en sån som man bara får om blir glatt överraskad. :)

Förhoppningsvis så kommer Job att åka till Sverige inom en snar framtid för att hälsa på, så jag tog tillfället i akt att ge en egentillverkad fransk-svensk parlör i avskedspresent till honom och hans fru Elisabeth, de bjöd mig på avskedsmiddag igår kväll så det passade väldigt bra att ge den då.  Så nu hoppas jag att han ska kunna flera fraser (än de två som han redan kan varsågod och tack så mycket) den dag han kommer till Sverige.

Om resan till Banankélédaga var ett äventyr med resa till Yako, färd på grusvägar och djur på vägen så var resan tillbaka en riktig lyxresa. Bussarna som går mellan Bobo och Ouaga håller väldigt hög standard, de är luftkonditionerade, har filmvisning (eller musikvideor med diverse afrikansk musik), och man kan köpa vatten och läsk ombord på bussen. Jag valde att åka med det nyaste bussbolaget som är startat av en gammal fotbollsspelare från Burkina Faso, Rahimo. Bussbolaget heter därför, wait for it, Rahimo.  Han har spelat i Europa, men jag vet inte i vilket lag, men jag tror att det är i Holland. Flashigare buss har jag nog i ärlighetens namn aldrig åkt med. :) 

För er som av en händelse skulle vara intresserade av hur det går med mitt exjobb så går det väldigt bra, jag har fått tag på den information jag behöver från Kou’s avrinningsområde och nu blir det till att sätta igång med vidare beräkningar och att skriva ner allting (vilket inte alltid är det lättaste), dessutom ska jag förbereda den presentation jag ska ha om mitt arbete på svenska ambassaden om två veckor.

I helgen tar jag ledigt och kommer att hänga vid någon av Ouagadougous pooler i dagarna två. Hörs!

Värme, värme och flodhästar

lördag 5 mars – tisdag 8 mars

Idag hände det som inte får hända när man håller på och skriver sitt exjobb jag lyckades förstöra filen med allt jag hade skrivit. Panik!! (lördag)

Idag är det tisdag och sitter och skriver här igen, jag har inte riktigt haft tid eller ork att skriva till bloggen på några dagar.  Dels har det berott på det faktum att jag lyckades radera allt jag hade skrivit hittills; vilket gjorde att jag var tvungen att börja skriva om allt i söndags, sen var vi ute och åkte igår (måndag) nästan hela dagen, dels har det också berott på att det har varit så sjukt varmt de här dagarna. Skadan blev i alla fall inte jättestor eftersom jag inte hade skrivit överdrivet mycket nytt sedan senaste säkerhetskopieringen (numera säkerhetskopierar jag så fort jag har skrivit något nytt). I lördags kom det första regnet sedan jag kom hit och det var ju härligt men det medförde också att fukthalten steg en del, så detta i kombination med att det fortfarande är runt 40 grader mitt på dagen gör ju att man inte får så mycket gjort mitt på dagen (läs ingenting). Detta har jag i och för sig vant mig vid då jag tar siesta mellan 12 och 15 varje dag som man gör här nere. Det något plågsamma kan dock vara den huvudvärk som jag har haft några gånger mitt på dagen, den släpper framemot tretiden på eftermiddagen. Jag har dock lyckats råda bot på den de senaste dagarna sedan jag började dricka ett glas med vätskeersättning varje dag. Resorb alltså, grymt!

40 grader och en luftfuktighet mellan 50 och 65 procent är ju inget man är van vid från Sverige. Inte heller är man van vid 35-gradiga nätter med samma luftfuktighet. Dessa går ju att hantera när man som jag har luftkonditionering i sovrummet, men när strömmen helt och lägger av, dessutom i 48 timmar i sträck, då har man ingen hjälp av den. 

torsdag 10 mars

Vägen till mitt hus

Idag kom äntligen strömmen tillbaka på riktigt, den har varit borta i ca 48 timmar tror jag. Det är lite svårt att bedöma eftersom de har en reservgenerator på området som de drar igång under vissa valda timmar som en timme på morgonen en stund mitt på dagen och sen en stund på kvällen. Man kan lugnt säga att jag aldrig har upplevt en liknande värme. :) Nätterna har varit värst, men det har funkat, man blir ju uppfinningsrik när nöden kräver det så dels har jag haft en hink med vatten bredvid sängen som jag doppar en handduk i för att lägga över pannan eller huvudet. Dessutom har jag två isklampar i frysen som jag har lyckats kyla ner under de timmar jag har ström för att sedan lägga dem i en handduk som jag använder lite halvt som ett täcke. Trots dessa åtgärder svettas man floder och ligger och bara väntar på att timmarna ska gå tills generatorn slås på vid halv 6 tiden. Nu har gudskelov strömmen kommit tillbaka och inatt hoppas jag att jag ska få sova med luftkonditioneringen påslagen under hela natten.  (vilket jag fick!!)

Idag har det varit inplantering av fisk i reservoaren, detta var en smärre tilldragelse, ett helt gäng (däribland jag) var där och tittade medan man släppte ut de små liven i den 10x10x1.5 meter stora (lilla) reservoaren. Tyvärr så överlevde inte de ljusare fiskarna resan från Bama utan de hade dött av värmen när de kom fram. De mörkare fiskarna hade i alla fall klarat sig och simmar nu lugnt runt i sitt nya hem. Jag tror att det ska komma en ny leverans av den andra fisken så får vi se om det går bättre den gången.

Nu ska jag snart gå till Job för att titta på nyheterna som inte har varit möjligt under strömavbrottet. Man blir ju lite avskuren här ute när det inte finns någon elektricitet och när internet är så segt att det ibland inte ens är någon idé att försöka., så det blir fint att se om det har hänt något nytt.

lördag 12 mars

Flodhästar i mängder!

Idag är jag återigen på L’Auberge i Bobo-Dioulasso och badar i poolen och nyttjar snabbt internet. Igår var vi iväg och turistade lite igen, det blev ett besök i ett naturreservat för flodhästar. Parken är större och man kan under regnperioden också se elefanter men det huvudsakliga syftet är att skydda den speciella miljö för flodhästar som finns här. Det är ju ett ruskigt fascinerande djur, tyvärr blir ju inte bilderna så värst spektakulära eftersom de mest ligger under ytan och plaskar.

My stay in Banankélédaga

Hello!

Now I’m writing from Bobo-Dioulasso where I have a day of rest by the pool. I have started my study and it is going really well, it even goes faster than I expected which is really nice. My internet is really slow out in the village where I live as I only have the mobile internet, but right now I’m using the internet at the hotel, which gives me the possibility to add pictures. The first ones are from a visit at the sindou peaks and the waterfalls outside Banfora (in the swedish entry). The two last ones are from a visit in a nature reserve along the river Kou, the river that I’m going to study. It said on the signs that there were possibilities of seeing panthers, hippos and crocodiles but unfortunately we didn’t. I also add a picture of the house that I’m staying in. Notice the flag! When the headmaster of the school came by the other day he asked me “Ici, c’est où?” “Where is this?” I didn’t understand the question but then he gave me the answer “Ici, c’est la Suède”. The house is called little Sweden by the Burkinabe, the house is built by the Swedish couple that started the agriculture school here.

La cascade et les pics de Sindou

Naturreservatet kring floden Kou

 

I torsdags blev det lite turistande då vi begav oss till Sindoubergen och till vattenfallet utanför Banfora. Det var en väldigt varm dag så efter att ha vandrat upp bland de majestätiska sindoutopparna mitt under middagshettan så var det grymt skönt att bada i vattenfallen. Just nu sitter jag vid poolkanten på ett hotell i Bobo-Dioulasso där det finns snabbt internet vilket gör att jag kan lägga upp bilder idag. Huset på bilden i nästa inlägg är det hus som jag bor i och av burkinbéerna kallas det för ”lilla Sverige”. :)

Alldeles utanför naturreservatet

Floden Kou

Jag tror inte jag har berättat riktigt vad det är för ställe jag är på. Det är alltså en kombinerad pastors- och jordbruksskola, detta kanske låter konstigt i Sverige men i Burkina Faso där majoriteten av befolkningen fortfarande är beroende av jordbruket så är en bra utbildning inom jordbruk och hållbart användande guld värt. Det är via ett svenskt par (Bertil och Ingrid Johansson), som har arbetat med den här skolan under många år, som jag har fått kontakt med den och det är även i deras hus som jag nu bor. Idag har jag varit i kyrkan här i byn. Mötet höll på i tre timmar och det var riktigt mycket härlig musik så jag kunde hänga med även om jag inte förstod så mycket.

Under söndageftermiddagen åkte jag tillsammans med Pingwindi och Julian längs med floden Kou. Det är de som ska visa mig runt och hjälpa till med att hitta data och jag tvivlar inte på att de kan hjälpa mig, dessa herrar vet det mesta om det här området, Pingiwindi har arbetat i området med trädplantering sedan 80-talet dessutom är han pastor i Bama. Det här med jordbruk och pastorstjänst verkar gå hand i hand här i Burkina. Julian är dock inte pastor (tror jag inte i alla fall) men han jobbar med bevattningsystemen i Bama.

Vi besökte ett naturreservat runt Koufloden som var väldigt vackert. Kontrasten av den annars så torra savannen mot denna gröna djungeln (för det kan man nästan säga att det var) var total. Det stod dessutom i informationen att man kunde stöta på både flodhäst, krokodil och panter. Detta ökade ju spänningen även om jag misstänkte att vi inte skulle ha sådan (o)tur (panter vore ju häftigt, men gärna när man sitter i en bil inte när man går i skogen). Det är synd att jag inte kan lägga upp bilder, men så snart jag kan så får ni se kort härifrån.

Dagen avslutades med att vi åkte runt i Bobo och letade frukt, jag har nu köpt lime, bananer och papaya. Den sistnämnda produkten tog sin tid eftersom Pingwindi arbetar med att odla papaya och därför är expert på hur perfekt papaya ska vara. Detta gjorde ju att vi fick lägga lite extra tid på att han skulle hitta ett ställe som sålde papaya av tillräckligt bra kvalitet, men oj vad värt det var sen! Jag har just ätit den godaste papaya någonsin.

Just nu sitter jag endast i skenet av datorn och fotogenlampan eftersom det helt plötsligt blev strömavbrott. Detta är första gången det sker när det har varit mörkt. Men än så länge funkar datorn och jag kan sitta här på bloggen.

(Dagen efter) Efter att datorn hade lagt av så blev det till att läsa istället. Nu var det endast fotogenlampan som lyste upp tillvaron, med viss hjälp av Obama ibland vid behov. Nu passade dessutom Gösta Berlings saga in alldeles utmärkt, att sitta och läsa Selma Lagerlöf endast i skenet av en fotogenlampa känns väl oerhört genuint? :)

Jag har dessutom upptäckt ett oerhört effektivt sätt att lära sig nya franska ord. Om du helt plötsligt upptäcker att hela köket är fullt av en massa bin så kommer du, så fort du har slagit upp ordet givetvis, inte att glömma att det heter ”abeille” på franska. 

Nu ska jag ta och äta papaya. 

Banankélédaga

onsdag 23 februari

Under onsdagen var det alltså dags för avfärd till Banankélédaga (byn utanför Bobo-Dioulasso där jag ska bo ett tag). Jag har bara pratat i telefon med Job Iloubo som jag skulle åka med. Han har varit på konferens i Ouagadougou under helgen så då passade det sig ju så bra att jag kunde följa med honom tillbaka. Det blev inte raka spåret till Banankélédaga eftersom Job skulle besöka sin mamma och släkt på vägen. Hans familj bor i Yako norr om Ouaga, så vi for dit först. Detta blev ett bra tillfälle för mig att se mer av Burkina Faso, vi kom nämligen verkligen ut på landsbygden. Hans familj bor i en by utanför Yako. Väl framme där träffar vi hans 90 åriga gamla mamma och resten av hans familj.

Efter besöket i Yako så drog vi vidare mot Bobo-Dioulasso. Huvudvägen går däremot längre söderut så nu blev till att dra ut på grusvägar istället. Nu var ju de här vägarna riktigt bra ändå bara att de inte var asfalterade. Det var bara på vissa ställen som det blev till och tvärnita för ett hål eller liknande. Det värsta är snarare att försöka hålla undan för att alla djur som får för sig att de ska gå uppe på vägen, det är åsnor, getter, kor och grisar om vartannat. Vi var framme framåt klockan 8 här i Banankélédaga ikväll så det blev en 12 timmars resa totalt. Konstigt nog känns det inte riktigt så, det var så mycket upplevelser på vägen att det inte känns som så mycket tid har passerat. Dessutom fick jag köra en bit också, så nu har jag avverkat mina första mil på afrikansk grusväg.

fredag 25 februari

Jag är som sagt på plats nu i Banankélédaga och jag har faktiskt väldigt stort hopp om att jag ska lyckas få tag på den information jag behöver. Jag har fått träffa Pingwindi Compaoré som ska hjälpa mig att komma runt i området. Han är agronom i Bama (en by inte långt härifrån) så jag tror att jag kommer att ha mycket nytta av honom. Jag har även kommit igång med arbetet, jag sitter och skissar på avrinningsområden, beräknar areor på densamma och försöker avgöra markanvändningstyper. Så allt detta är kanon, huset jag bor i är också kanonfint. Dock är problemet att detta är en by ganska långt utanför Bobo-Dioulasso och det finns inte mycket att göra och mitt mobila internet funkar sådär. J Jag hänger dock en del hemma hos Job och tittar på TV, dels under lunchsiestan och på kvällarna vilket är väldigt trevligt, bra för min franska också eftersom de inte kan någon engelska.  Dock saknar jag Ouagadougou en del, kanske mest för tillgången till snabbt internet, det har i alla fall blivit tydligt hur bortskämd man har blivit med bra uppkoppling till snabbt internet. Men samtidigt kommer jag bara bli kvar här i ungefär 2-3 veckor beroende på hur snabbt det går att få tag på information och att åka runt och besöka delar av avrinningsområdet. Så vi får se om jag lyckas hålla lappsjukan borta. J

lördag 26 februari

Idag har jag var runt på en rundtur här på området. Jag har tittat på odlingarna som jordbruksskolan har i norra änden av byn och det bevattningssystem som finns här. Synd att jag inte kan lägga upp kort för det var faktiskt ganska häftigt system i all sin enkelhet, dock ska väl tilläggas att jag som ingenjörsstudent blir lite mer fascinerad av sådant här än andra. J Resten av dagen har jag ägnat åt att skriva på uppsatsen, jag har försökt att beskriva det bevattningssystem som finns här. Dessutom har jag köpt en ficklampa eftersom det är så väldigt mörkt när jag ska gå hem på kvällarna. Mobiltelefonbelysningen funkar sådär.  Jag köpte ficklampan i den lokala butiken här på skolan och det blev en med Michelle och Barack Obama på. 

 Det här inlägget tog mer än en timme att lägga upp så vi får se om jag lyckas lägga upp flera innan jag kommer tillbaka till Ouagadougou. Hörs!

Bobo-Dioulasso

I’m sorry but I don’t think I wrote in the first entry what I’m doing here. I’m in Burkina Faso to do my master thesis. I got a scholarship from the Swedish International Development Agency Sida, bad name in French speaking countries (means Aids in French), to do it in a developing country. So this is the reason for my trip to Burkina Faso. For the ones interested; I'm going to do a hydrological investigation, which means that I try to estimate the water resources available in a catchment area (in this case for a river). This is a common procedure when building dams to find out how much water that could be stored and how much power you could get out of a power station.

This weekend I met up with some volunteers that are working here in Ouaga, we decided to go to the pool together this Saturday. It was really nice to hang out with them and to get to know some people that are going to be here for a while. They are leaving in May-June somewhere so I get the chance to hang out with them when I return to Ouagadougou. Because tomorrow I’m moving to Bobo-Dioulasso, Burkina’s second biggest city, a name that my guide book think is like a name taken from one of the star wars movies. I can’t disagree; maybe it’s the name of a galaxy far far away. I’m not going to have as fast internet over there as here so we will see how much I can update the blog. Hopefully without problems in terms of adding text, but it could be hard to add pictures.

Volontärer

Helgen 18-20 februari

Under fredagen träffade jag Vanessa här på restaurangen, en tysk volontär som jobbar på ett barnhem. Hon bjöd in mig att hänga på och bada med henne och de andra volontärerna som är här från samma organisation som henne. Detta var ju ett kanon tillfälle att träffa lite annat folk som ska stanna längre, de åker hem i maj-juni. Det är en tysk kille, två belgiska tjejer och en schweiziska och två holländskor. Dessa människor hängde jag med under helgen, få framför allt Vanessa, Fredrik, Phoebe och Helen (den tyska killen och de belgiska tjejerna) eftersom det visade sig att de bara bor längre ner på gatan från stället där jag bor. Lördagen tillbringades alltså på hotel de l’independance vilket var ett kanonställe. Under söndagen testade vi även på american rec center för att testa på ytterligare ett poolalternativ. Detta ställe var också schysst och framför allt hade de riktigt schyssta double cheeseburgers.

tisdag 22 februari

Imorgon kommer jag att flytta till Bobo-Dioulasso som enligt en guidebok är som ett namn direkt hämtat ur en star wars film och jag är inte sen att hålla med, kanske ett namn på en galax eller nåt. Detta kommer innebära att jag kommer att ha en mycket trögare uppkoppling till internet, men jag tror utan tvivel att bloggen kommer att kunna leva vidare. Dock kanske det inte blir lika mycket bilder. På återseende!

English version

This is the first English version of the blog! As Peter Fischer specifically asked for an English or a French version I can't let him down. :) I thought that a French version would take a lot more time than an English version. So here it is:

Now I have arrived in Ouagadougou and I like it a lot! It’s incredibly hot (around 38-40 degrees) but the people are really friendly and there’s no heat that a day at the pool couldn't take care of. I’m going to do my study about a river catchment area outside Bobo-Dioulasso, which is in the western part of the country. This week I have spent in Ouagadougou just to get used to the heat, orientate myself and to buy things that I need. I will be moving to Bobo (as it is called) on Wednesday so I have two more days with this high speed internet so will we see if I can update as much as now later on. The days start early here to later on have a long lunch break during the worst heat. I saw a thermometer at one of the gas stations showing 42 degrees so that’s not very much more to do than to find shadow and rest between 12 and 15.

Who knows maybe there will be a French version later on? Have a great week!

Nationalmuseum

onsdag 16 februari

Denna dag hade jag inget speciellt inplanerat så jag tänkte att jag skulle turista lite och upptäcka stan. Jag blev skjutsat till nationalmuseet där jag tänkte att dagens turistiska tema skulle börja. Det blev ett trevligt besök där jag slog följde med ett gäng amerikaner (från LA). Besöket blev ganska kort då museet endast bestod av två utställningshallar där den första var en utställning över den burkinabeska kvinnans roll i det traditionella samhället, och ett antal lokala tyger, kärl etc. i det första rummet samt olika traditionella masker i det andra. Efter nationalmuseet så drog jag mig inåt marknaden och vandrade runt lite.

Efter detta möte beger jag mig till Place des Nations Unies där det ligger ett ställe som heter jardin de l’amitié som rekommenderades i min guidebok. Ställe verkar trevligt och jag går in för att hitta något att äta, jag får på en gång följe av två killar som följer med mig till mitt bord och sätter sig och pratar. Deras roll på det här stället är högst oklar men det känns inte som att jag har så mycket att göra utan passar istället på att prata om vad de gör och praktisera franskan. Efter att ha ätit upp min mat fick jag följa med dem på en liten runda inne på området där deras olika försäljningsstånd fanns där det de så klart vill att jag ska köpa något. Jag var inte intresserad av målningarna, inte heller trästatyerna, tillsist tänkte jag att ok jag kan väl köpa något av dem. Det blev Burkinabeska landslagströjan i fotboll. Nu börjar det riktigt komiska i det hela, jag försöker fråga hur mycket den kostar när vi är inne i butiken, men det vill de inte svara på. Jag försöker flera gånger om men får inget svar. Istället tar den med tröjan och vi sätter oss vid ett bord ute på gården där jag inser att vi ska förhandla. Jag sätter mig och de frågar om jag vill ha både deras CD och tröjan, jag försöker återigen fråga vad det kostar men först när jag säger att ”ja, jag är intresserad av både skivan och tröjan” ger de mig sitt pris. Deras pris var 120,000 CFA (vilket är 1600 kr), jag vet inte riktigt om jag ska skratta eller vad. Jag ger dem mitt motbud på 10,000 CFA och berättar att fotbollströjar och CD-skivor inte kostar i närheten av 120,000 CFA ens i Sverige. När de inser att jag inte kommer att betala i närheten vad de begär så tar de bort CD-skivan som de tycker är det dyraste av de två (de visar mig att den tydligen är tryckt i Luxemburg). När de fortfarande vill ha 50,000 CFA för tröjan så erbjuder jag 12,000 CFA, när detta inte funkar så reser jag mig och börjar gå mot utgången. Detta visar sig vara den starkaste förhandlingstekniken eftersom 12,000 CFA helt plötsligt är väldigt rimligt. Priset slutade på 13,000 CFA och jag känner mig lurad. Inte för att ca 170 kr är mycket för en tröja utan för att jag helt enkelt bara hade tänkt köpa lunch och inget mer. Så istället för de 5000 CFA lunchen kostade så gick besöket på 18,000 CFA. Dock är jag ju en Burkinatröja rikare.

Extrajobb

Tisdag 15 februari

Det enda jag hade inplanerat innan jag åkte var att jag var inbjuden på fika på svenska ambassaden kl 10 dagen efter min ankomst. Dagen efter ankomst var jag på plats och fick träffa alla utom min handledare som är på tjänsteresa i Zambia och återkommer om två veckor. Detta var jag dock helt införstådd med så jag blev välkomnad av de andra. Vad jag har hört så brukar intresset på ambassaden för anländande svenskar vara väldigt blandat beroende på vilket land man kommer till. Något dåligt intresse här var det i alla fall inget tal om, de var väldigt intresserade och ville att jag skulle komma tillbaka i slutet av min vistelse och presentera vad jag har gjort. Jag antar att intresset för anländande svenskar är en funktion av antalet svenskar i landet och eftersom listan på antal svenskar är ca 30 st, varav två har åkt hem, så förstår man att intresset är större här.  

Altanen mot baksidan på hotellet

Under eftermiddagen frågade Amadou om jag ville följa med honom på ett affärsmöte. Jag tackade ja och vi åkte ut till en by utanför Ouaga som heter Sapone. Här träffade vi en talesman för hövdingen och de ledande personerna i övrigt i byn. Amadou berättade att han tidigare har köpt land utanför byn där han tänker bygga en skola eftersom området är planerat att bli stadsbebyggelse i framtiden. Mötet avslutades med att vi åkte ut och inspekterade ägorna, jag har ingen aning om vad de pratade om på mötet eftersom de talade mouri hela tiden, men det verkade gå bra i alla fall.

När vi var på väg från mötet så berättade Amadou att en av servitörerna på restaurangen inte kunde komma under kvällen vilket gjorde att han och jag var tvungna att agera servitörer. Så nu kan jag skriva på mitt CV att jag har arbetat extra som servitör på en restaurang i Oaugadougou. Det var riktigt roligt, de flesta blev ganska förvånade av att bli serverade av en lång vit kille. Trött och nöjd över den första hela dagen i Burkina Faso gick jag och la mig.

Airbus a380, mäktigt!

Framme i Ouagadougou, Burkina Faso

I och med att jag inte har haft tillgång till internet under de första dagarna och det internet jag har nu inte är så värst snabbt så lägger jag upp lite i taget om de dagar som har passerat. Detta också för att ni inte ska få en hel roman att läsa. Jag misstänker att de flesta skulle skippa att läsa helt och hållet i så fall.

måndag 14 februari

Så, då var man på plats i Ouagadougou. Staden med det exotiska namnet som är huvudstad i Burkina Faso. Resan hit började i – 20 grader tidig morgon/natt i Stockholm. Eftersom flyget skulle gå 07.10 så tänkte jag att det var nödvändigt att vara på plats två timmar innan. Kanske i tidigaste laget men jag hade ändå resfeber så jag kunde lika gärna sätta igång resandet. 03.40 ringde klockan och flygbussen avgick 04.35 från St Eriksplan. Väl på plats på Arlanda inhandlade jag svenskt godis, ahlgrens bilar och salta pingviner,(är nog egentligen danskt men i alla fall)) samt några pocketböcker att läsa när hemlängtan blir stor. Att två av böckerna jag köpte var Selma Lagerlöfs Jerusalem och Gösta Berglings saga kan ju låta pretentiöst… och det är det. Men jag kan inte hitta något bättre sätt att fly tillbaka till Sverige i tanken än att läsa om de Värmländska skogarna. Beskrivningen av Gösta Bergling som tiggare på kanten av en vinterväg i 1820-talets Värmland fick mig ganska snabbt att glömma att jag befinner mig i Ouagadougou, det är som att det ligger en mental spärr däremellan. Steget är helt enkelt för stort. Inte för att hemlängtan har hunnit bli så stor än men i alla fall.

Väl på flygplatsen så möttes av en omfattande ombyggnad håller på för att bygga bagageband och sätta in installationer i taket. En man jag pratade med bredvid i kön till passkontrollen påstod att ombyggnationen har hållit på i åtminstone två år. Plywoodskivor utgjorde väggar till det som verkade vara personalrummet för passpersonalen. Vi kunde titta in genom ett uppsågat fönster i skivan. Efter passkontrollen kom vi ut till bagageutlämningen där alla väskor var uppställda och där man bara pekade på vilken väska som var ens egen. I detta fall känns detta system minst lika bara som ett bagageband.

När jag sedan kommer ut till den väntande massan med hotellpersonal, taxichaufförer och nära och kära så väntar jag mig bara att det ska finnas en skylt med mitt namn på. Dock så ser jag ingen skylt! Jag går tillbaka en gång till och försöker ännu en gång. Fortfarande inget, jag går ut igenom en dörr och tittar mig omkring. En man frågar om jag är någon som han söker jag säger nej och går in igen. Jag går ut genom nästa dörr och känner hur paniken börjar sprida sig lite grann. Jag har inget nummer till honom med mig. Jag har bara en vag aning om vad hotellet heter. Men just som dessa tankar flyger genom mitt huvud så dyker det upp en man och sträcker fram näven, ”mister Martin?”. ”Yes, Yes! I’m mister Martin”. Lättnaden var total.  Här har jag alltså mött monsieur Amadou Sindibe för första gången. Ägaren till hotellet jag bor på. När vi går till bilen berättar han att en man som hade stått och väntat på någon annan hade frågat honom hur han skulle kunna veta vem han skulle hämta upp om han inte hade en skylt med personens namn. Han hade svarat att han hade tre kriterier, först är det en ung vit man, för det andra kommer han att vara mycket vitare än alla de andra eftersom han kommer ifrån Sverige, för det tredje kommer det vara en av de personer som irrar omkring och inte vet alls vart de ska ta vägen. Amadou har för övrigt doktorerat i Umeå så han är väl medveten om den svenska vitheten. Efter en lång resa är det nästan direkt i säng som gäller väl framme på hotellet, när jag skriver hotell så menar jag inte hotell i svensk standards mening. Mer vandrarhemsliknande, men ganska lyxigt med Burkinamått mätt. Jag har västerländsk toalett och stämningen här är väldigt familjär. Så med det inkluderat så får man betydligt mer än på ett vanligt hotell.

Nu blev det här långt i alla fall, ja ja, jag får ta igen det senare när jag inte har så mycket att berätta. De nya intrycken brukar ju avta med tiden.